|
Affektlabilitet
och eufori
Bilden
av den typiske MS-patienten är en ung, vuxen person, drabbad av
motoriska och sensoriska bortfall, koordinationsstörning, blåsrubbning,
synnedsättning och smärtor.
Utöver dessa symtom påträffas ofta psykiska förändringar, minst
lika plågsamma och handikappande för patienterna och deras familjer,
men i regel mindre uppmärksammade än de kroppsliga symtomen. De
vanligaste psykiska symtomen är påverkat känsloliv med sänkt stämningsläge
(depression) liksom affektlabilitet och ångest. Symtomen kan vara
så uttalade att det uppfattas som en förändring av hela personligheten.
Affektlabilitet innebär plötsliga svängningar i det känslomässiga
uttrycket med gråt eller skratt som inte kan styras viljemässigt.
Affektlabilitet av detta slag förekommer då förbindelserna mellan
hjärnbark och hjärnstammens övre delar är avbruten och är inte specifik
för MS.
Eufori innebär en längre tids varaktig upprymdhet.
Patienter som för omgivningen ter sig euforiska upplever kan dock
uppleva lika mycket nedstämdhet eller neutralt stämningsläge som
övriga MS-patienter.
Genuint förhöjt stämningsläge utan samtidig dysfori ses hos färre
än 10%. Jämfört med icke-euforiska patienter hade de euforiska patienterna
aggressivare sjukdomsförlopp och högre funktionsnedsättning. Symtomen
orsakas i högre utsträckning av MS-plack i storhjärnan än i ryggmärgen
och hjärnans vätskerum är vidare. Fynden stöder att eufori är en
följd av hjärnpåverkan och inte uttryck för ett psykologiskt förnekande.
Patologisk
gråt svarar ofta mycket bra - och snabbt - på behandling med antidepressiva
läkemedel, även SSRI.
|