Mer om Parkinsons sjukdom
Parkinsons sjukdom utgör 75% av all parkinsonism. Könsfördelningen är jämn med någon övervikt för män. Främst drabbas personer över 50-årsålder, men insjuknande kan ske redan från 20-årsåldern, vilket innebär en vidare ålderfördelning än vid parkinson-plus-sjukdomarna.
Förlust av nervceller i substantia nigra samt ansamling av Lewy-bodies i de nervceller som finns kvar.
Tremor (skakningar) förekommer hos cirka 70% av patienterna och är det vanligaste debutsymtomet. Den typiska vilotremorn av "pillertrillar" typ är relativt specifik för Parkinsons sjukdom. Andra debutsymtom kan vara hypokinesi (rörelsehämning) som leder till gångsvårigheter, svårigheter att skriva, borsta tänder etc. Mer diffusa symtom som värk och trötthet förekommer också.
Parkinsons sjukdom debuterar vanligen först i ena kroppshalvan. Tidig sjukdom som drabbar båda kroppshalvorna eller tidiga gång- och balanssvårigheter ökar risken för att patienten har en annan sjukdom.
Responsen på L-dopabehandling är god och varaktig. Efterhand uppkommer dosglappsfenomen, dvs symtomen återkommer innan nästa dos har hunnit verka. Snabba symtomväxlingar (on/off-symtom) kan uppstå efter några års behandling.
Hyperkinesi (överrörlighet) är också ett relativt specifikt problem vid Parkinsons sjukdom, men det förekommer även vid MSA. Sena komplicerande symtom kan vara svalgpåverkan, dysautonomi (svimning, inkontinens) och demens. Om dessa symtom kommer tidigt i förloppet ökar risken att det är en annan diagnos än Parkinsons sjukdom.
Kännetecknande för behandling av Parkinsons sjukdom är de stora möjligheterna till förbättring av tillståndet med olika typer av dopaminstimulering. Operativ behandling kan hjälpa både mot tremor (thalamusstimulering) och hypokinesi (subthalamusstimulering).
När behandlingseffekten är god kan man ofta avvakta med andra stödåtgärder. Livslängden är inte förkortad med moderna behandlingsmetoder och god vård. |