| Allmänt
om centrala nervsystemet
Centrala
nervsystemet utgörs av hjärna och ryggmärg.
Stora hjärnan består av två hjärnhalvor som tillsammans utgör den
största delen av hjärnan. Mellan hjärnhalvorna löper en djup fåra.
I fårans botten finns hjärnbalken med mängder av nervtrådar som
förenar de båda hjärnhalvorna. Övriga fåror indelar hjärnbarken
i pannlob, hjässlob, tinninglob och nacklob. I innandömet av varje
hjärnhalva finns stora kärnor av grå substans som benämns basala
ganglierna. Dessa strukturer är nödvändiga för viljemässiga rörelser.
Stora och lilla hjärnans yttersta lager (barken) består av grå substans.
I hjärnbarken finns bland annat känselcentrum, rörelsecentrum och
språkcentrum samt associationsområden där information bearbetas
och tolkas. Det är förmågan att kombinera information från flera
källor och bearbeta den till en helhetsbild som utgör grunden för
vårt medvetande.
Bilden nedan visar en indelning av hjärnan i lober. De olika delarna
av hjärnan har olika funktioner. Några av de viktigaste funktionerna
framgår av bilden.
Bild av hjärna

Hjärnstammen
utgör en förbindelselänk mellan stora hjärnan och ryggmärgen. I
hjärnstammen inkluderas mellanhjärnan, mitthjärnan, bryggan och
förlängda märgen. Genom hjärnstammen löper de ledningsbanor som
för information till och från hjärnan. Det är i hjärnstammen som
banorna korsas, så att varje hjärnhalva kontrollerar den motsatta
sidan av kroppen.
Från hjärnstammen styrs flera livsviktiga funktioner såsom andning
och cirkulation. Här regleras också sömn och vakenhet. Hjärnstammens
övre del (mellanhjärnan) utgörs i huvudsak av thalamus och hypotalamus.
Hypotalamus innehåller centra som reglerar sömn, hunger och törst,
kroppstemperatur och sexuell aktivitet. Under hypotalamus sitter
hypofysen som tillsammans med hypotalamus styr kroppens hormonsystem.
Här finns också det limbiska systemet som är ett sammansatt organ
med betydelse för minne och känsloliv.
Bild av hjärna

Nervsystemet
omges av tre hjärn- respektive ryggmärgshinnor. Djupt inne i hjärnhalvorna
ligger ett nätverk av blodkärl som bildar den klara hjärnvätskan
som samlas i hjärnans fyra hålrum och som sedan flyter ut mellan
hjärnhinnorna så att både hjärnans yta och ryggmärgen badar i vätska.
Vätskan fungerar som ett skydd för hjärnan samtidigt som den transporterar
näring och signalämnen till hjärnans olika delar.
Huvudsakligen
finns det två olika typer av celler i nervsystemet - nervceller
och gliaceller. Gliacellerna ingår i den stödjevävnad som skyddar
nervcellerna och förser dem med syre och näring från blodet. I gränsen
mellan hjärnans och den övriga kroppens blodcirkulation har en del
gliaceller en tätande funktion och bildar den så kallade blodhjärnbarriären.
Nervcellen utgörs av en cellkropp med cellkärna samt ett antal nervtrådar
som förmedlar impulser till och från cellen. Cellen fylls av en
trögflytande vätska samt av en mängd olika komponenter. Här sker
tillverkning av proteiner, kolhydrater, fiber och fetter som behövs
för cellens uppbyggnad och funktion. Här sköts också energiförsörjning
och olika uppbyggnads- och nedbrytningsprocesser. I cellkroppens
kärna finns det genetiska materialet.
Dendriter är utskott som förgrenar sig ut från cellkroppen på ett
trädlikt sätt. Deras främsta uppgift är att ta emot impulser från
andra nervceller. Den andra typen av utskott kallas axon och fungerar
som en slags fortledare av impulser. Vissa nervtrådar löper ner
i ryggmärgen. Där finns omkopplingsstationer som för över signalerna
till nya nervceller vars nervtrådar sedan löper vidare ut i kroppen.
Bild av nervcell

Nervcellerna
behöver ständig tillförsel av syre och socker via blodet för att
kunna fungera. Hjärnan är det organ som har det största blodflödet.
Det anpassas efter behovet och regleras av hjärnan själv.
Nervceller
kan överföra meddelanden därför att deras membran har en egenskap
som benämns retbarhet. I vilostadiet (det retbara tillståndet) finns
en skillnad i den elektriska laddningen mellan nervcellens in- och
utsida. Skillnaden beror på en hög koncentration av kaliumjoner
på membranets insida och en låg koncentration på dess utsida. Med
natriumjoner är förhållandet det motsatta. Jonerna kan inte passera
genom membranen och utjämna skillnaden i koncentration eftersom
membranen är svårgenomtränglig.
Om det inträffar något i membranens molekylära struktur så att den
plötsligt blir genomtränglig kan jonerna passera och utjämna koncentrationsskillnaden.
Därvid alstras en elektrisk urladdning eftersom membranladdningen
förändras. Så uppstår en nervimpuls.
En nervimpuls sprids snabbt från ett område till ett annat eftersom
förändringen i den elektriska laddningen åstadkommer en omplacering
av molekylerna i den angränsande delen av membranet och processen
upprepas. Vågorna av molekylära förändringar och in- och utflödet
av joner skapar en nervimpuls. Det är lätt att tänka sig en nervimpuls
som elektrisk ström i en ledning, men i själva verket är förloppet
mycket mer komplicerat.
Sedan ett membran har urladdats återgår den snabbt till vilostadiet
och innan molekylerna och jonerna är på plats igen kan nervcellen
inte ta emot någon ny impuls.
Impulshastighet
Impulshastigheten är störst i nerver som omges av fettämnet myelin.
Nervtrådar som inte är myelinförsedda leder impulser betydligt långsammare.
I myelinförsedda nerver leds impulserna stötvis mellan avbrott i
myelinet och impulshastigheten kan vara 100-150 meter i sekunden,
medan den i icke myelinförsedda nerver bara är 0,5-2 meter i sekunden.
Impulser
överförs från en nervcell till en annan via ett enkelriktat kopplingsställe,
en så kallad synaps, som är belägen i slutet av det axon som utgår
från nervcellen. När en nervimpuls når synapsen frigörs en kemisk
substans som kallas signalämne. Signalämnet sprider sig till nästa
cell och binder till receptorer (mottagare) i cellväggen. Receptorer
är specialiserade proteiner som har till uppgift att binda de signalämnen
som frisätts.
Presynaps kallas den sida av synapsen där signalämnet frisätts,
i motsatts till postsynaps vilket är den sida som binder signalämnet.
Bild av synaps
Själva kontakten mellan receptorn och signalämnet
fungerar som en signal. Beroende på vilket signalämne och vilken
typ av receptor som är inblandade, aktiveras en rad komplicerade
processer i den postsynaptiska cellen. Budskapet kan exempelvis
vara att cellen ska tillverka mer eller mindre av något. Nervcellen
genomgår också en laddningsförändring som bidrar till att impulsen
skickas vidare.
Signalämnen
kan beskrivas som hjärnans kemiska budbärare. Deras främsta uppgift
är att överföra signaler från cell till cell så att överföringen
av impulser fortlöper som den ska.
Det finns ett stort antal olika signalämnen i hjärnan där några
av de vanligaste framgår av tabellen nedan:
| Acetylkolin |
Vanligt förekommande signalämne
i hela CNS |
| Glutamat |
Nervceller som ökar aktiviteten
i hjärnan frisätter glutamat. |
| GABA |
Nervceller som minskar aktiviteten
i hjärnan frisätter GABA. Således ökar inflytandet från nervceller
som hämmar aktiviteten om nedbrytningen av GABA minskar. Ämnen
som hämmar nedbrytningen av GABA används som läkemedel mot epilepsi
eftersom kramper uppstår vid hyperaktivitet i nervceller. |
| Dopamin |
Dopamin har betydelse för kroppsrörelser.
Vid Parkinsons sjukdom förstörs nervceller som frisätter dopamin.
Detta leder till stelhet och skakningar. |
| Noradrenalin |
Noradrenalin är viktig för reglering
av sömn, vakenhet och sinnesstämning. Vid djupa depressioner
kan den medicinska behandlingen utgöras av läkemedel som ökar
mängden noradrenalin. |
| Serotonin |
Serotonin är också viktig för sinnesstämning
och vid reglering av sömn. Vid djupa depressioner kan den medicinska
behandlingen utgöras av läkemedel som ökar mängden serotonin.
|
|