Om rehabilitering
Ett optimalt omhändertagande av personer med kroniska neurologiska sjukdomar bygger på en samverkan mellan den drabbade personen, dennes anhöriga, behandlande läkare och medlemmar i ett rehabiliteringsteam. Den ökade kunskapen om rehabiliteringens betydelse har lett till bättre möjligheter att hjälpa personer med kroniska neurologiska sjukdomar.
Ordet rehabilitering kommer av latinets "rehabilitatio" - att återskapa förmågan att fungera normalt eller så normalt som möjligt. Rehabilitering inom hälso- och sjukvård beskrivs ofta som en process som börjar i samband med insjuknandet eller när skada uppstår och fortsätter så länge som behovet av olika insatser föreligger. Det medicinska omhändertagandet fokuserar på skadans eller sjukdomens symtom och den behandling personen behöver. Inom den medicinska rehabiliteringen utgår man istället från vilka konsekvenser en skada eller sjukdom får för den drabbade personens totala livssituation.
Rehabilitering vid en skada eller sjukdom i nervsystemet kan ske på flera olika nivåer i sjukvården. I ett tidigt skede av en sjukdom eller vid en lindrig skada kan huvuddelen av rehabiliteringen ske polikliniskt. Mer omfattande rehabilitering av skador och sjukdomar i nervsystemet tillgodoses främst av rehabiliteringsmedicinska kliniker, för äldre vid geriatriska kliniker och för barn inom barnrehabiliteringen.
Rehabiliteringsprocessen efter en skada eller sjukdom består av olika delar. Medicinska åtgärder dominerar i inledningen av rehabiliteringen, medan arbetslivsinriktade åtgärder av naturliga skäl blir aktuella först senare. Oavsett i vilken fas man befinner sig kännetecknas rehabiliteringsprocessen av att den är målinriktad och tidsbestämd och utgår från den drabbade personens subjektivt upplevda eller objektivt påvisade oförmåga. Processen innefattar sammansatta och samordnade åtgärder. Dessa åtgärder ska stödja personen och dennes anhöriga att få kunskap och insikt om sjukdomen och dess konsekvenser, mobilisera personens egna resurser, och utveckla personens sätt att tänka, uppleva, reagera och hadla, för att nå olika gamla och nya mål i livet.
Inom neurorehabiliteringen kan man urskilja två principiellt olika rehabiliteringsprocesser. Den ena formen av rehabilitering riktar sig till personer som plötsligt drabbats av en skada eller sjukdom, till exempel en ryggmärgsskada eller hjärnskada. Vid kroniska progredierande neurologiska sjukdomar, som till exempel MS eller Parkinson, får processen en annan utformning. Den huvudsakliga skillnaden är att kroniska neurologiska sjukdomar successivt leder till försämrade funktioner med tilltagande grad av påverkan på förmågan att utföra dagliga aktiviteter och svårigheter att klara de krav som ställs i olika situationer. Rehabiliteringen blir i dessa fall en återkommande process, där målen och insatserna kontinuerligt måste revideras.
Under de senare åren har den medicinska behandlingen vid flera kroniska neurologiska sjukdomar utvecklats och fått en allt större betydelse, i vissa fall även mycket tidigt i sjukdomsförloppet. Behovet av en samordning av de rent farmakologiska insatserna och rehabiliteringen med dess många icke-farmakologiska åtgärder har därför blivit allt mer viktig.
Även om rehabiliteringsprocessen vid en plötslig skada och vid en progredierande sjukdom skiljer sig åt, är dock målet gemensamt. Arbetet inriktas på att göra personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga medvetna om personernas möjligheter utifrån deras resurser och begränsningar. Det övergripande målet är att skapa bästa tänkbara välbefinnande för den drabbade, möjliggöra för personen att bli så aktiv och självständig som möjligt, att få denne att uppleva att de kan uppfylla sina mål inom familjeliv, på arbetet och fritiden.
Rehabilitering av skador och sjukdomar i nervsystemet är ett arbete som kräver helhetssyn. Bäst resultat uppnår man om ett team bestående av flera olika yrkeskategorier arbetar interdisciplinärt - behandlarna arbetar i nära samverkan med varandra och med den drabbade personen och dennes anhöriga för att uppnå gemensamma mål.
Medlemmarna i ett rehabiliteringsteam måste ha kunskap och erfarenhet om den aktuella skadan eller sjukdomen, liksom kompetens inom rehabiliteringsområdet. Ett rehabiliteringsteam med inriktning mot skador och sjukdomar i nervsystemet består av läkare, omvårdnadspersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast och kurator, ibland också av logoped och neuropsykolog.
Det interdisciplinära teamet bygger på samverkan mellan medlemmarna i teamet, där var och en bidrar med sin specifika kunskap och kompetens. Läkarens uppgift är att vara medicinskt ansvarig, att leda och samordna rehabiliteringsinsatserna. Tillsammans med omvårdnadspersonalen handlägger läkaren frågor kring diagnos, prognos, eventuell utredning samt symtomatisk och farmakologisk behandling.
Sjukgymnasten bedömer och tränar kondition, muskelfunktion, balans och koordination samt gång- och förflyttningsförmåga. Arbetsterapeuten bedömer och åtgärdar den drabbade personens svårigheter att utföra olika aktiviteter i dagliga livet (ADL), till exempel personlig vård och olika hushållssysslor, aktiviteter på fritiden och i arbetet. Sjukgymnasten och arbetsterapeuten samarbetar ofta kring åtgärderna som bland annat utgörs av undervisning, träning i syfte att förbättra en funktion eller lära in ett nytt sätt att utföra en aktivitet, utprovning eller anpassning av hjälpmedel, samt planering för fortsatt träning eller andra åtgärder efter en rehabiliteringsperiod. Ofta görs hembesök för att bedöma tillgängligheten och föreslå anpassningar för att möjliggöra att personen kan vara så aktiv och självständig som möjligt i sin egen bostad.
Teamets kurator utreder den psykosociala situationen, behov av hjälpinsatser och konsekvenserna av en skada eller sjukdom för den totala livssituationen. Kuratorn informerar också om samhällets stöd, och vilken hjälp personer med funktionsnedsättning har möjlighet att få via samhället. För personer som på grund av sin skada eller sjukdom har svårigheter att fortsätta arbeta blir kontakter med arbetsgivare, försäkringskassa och arbetsförmedling viktiga delar i rehabiliteringsprocessen.
Vid skador eller sjukdomar där röst-, tal- eller sväljningsförmågan påverkas behövs insatser av logoped.
Neuropsykologen bedömer, utreder och deltar i behandlingen av kognitiva svårigheter, till exempel svårigheter med minne, inlärning, planering, tids- eller rumsuppfattning. Psykologen har också en viktig roll i bearbetningen av personens emotionella reaktioner på sin skada eller sjukdom.
Rehabiliteringsteamet arbetar utifrån en övergripande strategi, som idag tillämpas inom alla former av interdisciplinär rehabilitering. Den inledande delen består av en noggrann bedömning av den drabbade och dennes aktuella problem, förmågor, resurser, egna förväntningar, mål och behov av rehabiliteringsinsatser. Vid kroniska neurologiska sjukdomar behöver bedömningen upprepas allt eftersom sjukdomen progredierar.
Den interdisciplinära bedömningen ligger sedan till grund för en rehabiliteringsplan. Planen definierar svårigheter utifrån nedsatta funktioner, begränsningar i utförandet av olika aktiviteter och inskränkningar i personens delaktighet.
ICIDH (International Classification of Imparinments, Disabilities and Handicaps) har tagits fram som ett komplement till klassifikation av sjukdomar, för att beskriva och tydliggöra konsekvenserna av skador och sjukdomar samt deras inverkan på personernas livssituation. Den urprungliga ICIDH har reviderats och heter nu ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health). ICF har kommit att utgöra grunden för den moderna rehabiliteringen, dess uppläggning, genomförande och utveckling av olika instrument för att mäta och utvärdera effekterna av rehabiliteringsinsatser.
Rehabiliteringsplanen beskriver vidare personens egna förväntningar och de mål personen vill och ska uppnå under rehabiliteringsperioden. Planen beskriver också de behandlingar och övriga insatser som ska genomföras under en rehabiliteringsperiod. Målen består av både korta tidsbegränsade delmål och mer övergripande långsiktiga huvudmål. I modern rehabilitering är patientens egen medverkan central, liksom anhörigas delaktighet i planeringen av och målet för rehabiliteringen.
Det egentliga rehabiliteringsarbetet utgår sedan från tre olika delkomponenter: elimination, kompensation och träning. Med elimination menas att undanröja ett (ofta) medicinskt problem eller minimera konsekvenserna av problemet. Kompensation innebär en anpassning till en funktionsnedsättning eller aktivitetsbegränsning genom utprovning eller anpassning av hjälpmedel, eller genom att lära in ett nytt sätt att utföra en aktivitet. Träning genomförs i syfte att förbättra en funktion som till exempel träning av muskelstyrka, kondition, balans, talförmåga, kognitiva funktioner - eller en aktivitetsförmåga som till exempel greppförmåga, gång, påklädning, personlig hygien eller att tillaga en måltid. I praktiken integreras elimination, kompensation och träning, och genomförs i samverkan av olika behandlare, för att uppnå förbättringar i aktivitet och delaktighet.
En viktig del i rehabiliteringsprocessen är utvärderingen av de olika insatserna, och om målen har uppnåtts. Intresset för mätning och utvärdering av behandlings- och rehabiliteringsinsatser har ökat kraftigt under de senaste åren. Detta har lett till en utveckling av instrument som möjliggör en objektiv bedömning av effekterna av hela rehabiliteringen eller specifika insatser.
Mätning och utvärdering kan ske på flera nivåer. Vissa instrument är utvecklade för att mäta en viss funktion såsom muskelstyrka, andra för att mäta generell aktivitetsförmåga. En del instrument skattar personens subjektiva upplevelse, i form av hälsorelaterad livskvalitet. Det finns även instrument som är utvecklade speciellt för en sjukdom, för att möjliggöra mätning och utvärdering av olika behandlings- och rehabiliteringsinsatser vid just den sjukdomen.
|